bycarolina.blogg.se

Jag brukar predika livligt om att bloggare inte borde be om ursäkt för deras frånvaro, kanske de som har en bred läsarskara och får betalt för att vara bloggare, men annars så är jag rätt duktig på att påpeka att ens läsare nog förstår att man har ett liv med. Men idag känner jag att jag vill be om ursäkt. Det kanske fanns/finns någon där ute som hade stora förhoppningar om den här bloggen, så som mig själv. Och det kommer det kommer, jag är bara lite under the wether för tillfället. Jag har tappat all inspiration och har varit allmänt opepp på det mesta. Det jag mest av allt mest hela tiden har velat har varit att krypa in i min finastes famn och inte komma ut förän livsinspirationen knackar mig på axeln. Det låter rysligt deprimerande och det är ett under att jag inte är det själv. Jag har bara tappat bort mig själv lite. Jag tror jag gick för hårt in i mig själv i hopp om att hitta något fantastiskt, fast det egentligen redan låg på ytan. Ja ja, livet har sina uppgångar, livet har sina nedgångar. Som nu, precis när jag började skriva så ringde telefonen med rysligt roliga nyheter. En förfrågan om det jag har tänkt på hela dagen, en brudbukett! Det är märkligt, hur jag funkar, att med så små medel kan jag gå från gråtfärdig till ett jokerleende. 

 

Nu ska jag bara fokusera på den enda buketten och hoppas på att resten kommer med tiden. Jag kommer tillbaka med buller och brak så fort knuten har släppt och jag kan börja producera bra saker igen.

 

Massa kärlek, Carolina.

*******************************************************************************************

I usually preach vividly that bloggers shouldn't have to apologize for their absence, perhaps those who have a wide readership and get paid to be bloggers, but otherwise I'm pretty good at pointing out that readers probably understand that you a life too. But today I feel that I want to apologize. Maybe it was / is someone out there who had high hopes for this blog, such as myself. And it will come, I'm just a little under the wether the moment. I've lost all inspiration and has been widely half-hearted at the time. What I most of all most all have wanted was to crawl into my nook at my lover and not get out util the life inspiration itself is knocking me on the shoulder. It sounds terribly depressing, and it's a wonder that I'm not that myself. I just lost myself a little bit. I think I went too hard into myself in hopes of finding something amazing, but it really was already on the surface. Well, well, life has its gains, life has its downs. Like now, just when I started to write the phone rang with  terribly fun news. An inquiry about what I've been thinking about all day, a bridal bouquet! It is strange, how I work, that with so small means can I go from tears to a joker smile. 

 

Now I'm just focusing on the one bouquet and hope that the rest will come with time. I'll be back with a bang as soon the knot has released and I can start producing good things again.

 

Lots of love, Carolina.